Förändring

 

Här kan ni hitta del 1 och del 2 om ni vill läsa dom.

 

Våren år 2007 flyttade vi från Tyresö (Stockholm) till en mindre stad som ligger en liten bit utanför Örebro.

 

Varför?

 

Min dåvarande sambo “barnens far” ville börja jobba med sin far som bor i den mindre staden när vår dotter var 2 månader. Då hade han bara möjlighet att komma till oss endast på helgerna. Därför blev det flytt för oss när vår dotter var 7 månader gammal då jag var fortfarande mammaledig. Detta var vårat gemensamma beslut.

 

Jag sa upp mig från mitt dåvarande jobb som jag hade i Stockholm och bestämde mig för att söka inom kommunen så fort vår dotter fick en dagisplats. Det var just precis så det blev också. Jag fick jobb inom LSS då jag skolades in på två olika boenden där jag fick jobba som timvikarie och jag behövdes hela tiden då jag slapp söka ersättning från A-kassan.

 

Den första tiden gick bra men sedan började jag känna mig jagad hela tiden. Att bemanningen kunde ringa mig när som helst inom kort varsel och om jag tackade nej till jobb kan de istället sluta ringa mig? Mina rutiner blev att jag stressade med allt hemma när jag väl var ledig eftersom jag inte visste om jag blir uppringd om fem minuter eller tre timmar? Jag mådde dåligt av att tvingas lämna min dotter på dagis klockan 15 när alla andra barn samtidigt blev hämtade för det var oftast kvällsjobb jag fick. Men oftast hann barnens far hem strax innan jag skulle skynda iväg till jobbet då det blev oftast bara hej och hejdå varje dag i dörren. När jag kom hem sov de redan för natten. På helgerna var det långa arbetsdagar från klockan 8 på morgonen till klockan 20.30 på kvällarna och de få helger jag blev tvungen att tacka nej till var de helger barnens far behövde jobba. 

 

 När jag tänker tillbaka fattar jag inte hur vi kunde leva på detta sätt!

 

 Mina personlighetsförändringar kom smygandes tillbaka och kände konstant oro i kroppen. Jag hade ångest för att jag inte räckte till hemma, jag räckte inte till som mor och jag fick ångest när jag tackade nej till jobb. Vad jag än gjorde så var inget bra. Jag trivdes inte heller i lägenheten vi bodde tillfälligt i tills vi hittade en bättre bostad. Lägenheten låg alldeles för centralt för min smak, det var tre trappor upp utan hiss, tvättstugan i källaren var hemsk. Gick man ut från porten var det en bilväg precis utanför och på det sättet ville jag inte bo för att jag trivs mycket bättre i lugnare miljörer. Det var även väldigt lyhört och när grannar festade hördes det tydligt in till oss och jag blev så irriterad på dem. Många i vår gemenskap sprang in till oss varje dag eftersom vi bodde som sagt centralt och då hade folk ofta vägarna förbi. 

 

Jag har absolut inget emot besök men eftersom jag jobbade så pass mycket blev det jätte jobbigt i längden när jag behövde min lugn och ro samt egen tid.

 

 Det var våren år 2008 jag fick min första panikångestattack. Jag hade haft en längre tid symtom som yrsel, tryck i bröstet, nedsatt koncentration och mycket mer. Den första panikångestattacken förändrade hela min livssituation och det är svårt att beskriva den känslan i kroppen. Men jag återkommer med hur det började och hur jag hanterade ångesten. 

 

Fortsättning följer i del 4…