Att gå in i väggen del2

När psyket tog över
Jag minns när jag äntligen flyttade hemifrån till min första lägenhet om hur mycket jag njöt.
Efter en tid jag hade bott där upptäckte jag att jag inte hade behövt ta en enda huvudvärkstablett sedan jag flyttade hemifrån. Huvudverkstabletter var något jag tog nästan varje dag jag bodde hemma för jag hade ofta ont i huvudet men i samband med flytten försvann huvudvärken.
Strax innan jag flyttade hemifrån fick jag fast jobb på ett ställe där jag verkligen ville fortsätta att jobba på för det var mitt drömjobb. Mitt tidigare arbete var väldigt stressande och det tålde inte mitt psyke så jag valde en inriktning som passade mig och var mindre stressigt.
Men som det brukar vara på de flesta arbetsplatserna måste det ske förändringar. Mindre personal och mer att göra då det innebär att man inte räckte till. Jag grät när jag kom hem för jag kände mig inte tillräcklig på jobbet och jag tyckte inte att jag hade hunnit med allt som jag skulle ha hunnit med. Vissa av kollegorna ville jobba så lite som möjligt medan jag försökte jobba för flera personer samtidigt. Jag tappade kontrollen helt och hållet och fick dåligt samvete när jag inte hann med allt.
Under de åren som jag jobbade där träffade jag barnens far. När jag tänker tillbaka så förstår jag inte hur han stod ut med mig på den tiden. Jag höll allt inom mig på jobbet men när jag kom hem bröt jag ihop då jag blev personlighetsförändrad och det var helt sjukt.
Den 25 oktober år 2005 bestämde jag mig för att söka hjälp. Det var min födelsedag och jag minns den dagen som igår. Jag låg i sängen hemma hos min mamma, ville inte gå upp ur sängen och hade en sådan fruktansvärd ångest i kroppen. Jag bokade in en tid hos en beteendevetare som min dåvarande chef hade skickat mig till.
Tyvärr var den personen som jag träffade där inget för mig för jag kände mig bara obekväm med henne. Jag blev gravid med mitt första barn efter några månader, mina hormoner i kroppen gjorde så att jag stressade mindre automatiskt då jag började må lite bättre. Det låter säkert jätte konstigt men det var faktiskt sant. Men jag minns ändå att jag blev mer och mer mig själv samt mådde ännu bättre i mig själv när min dotter var runt 6 månader, då var jag fortfarande mammaledig på heltid.
Allt kom tillbaka sedan och blev bara värre och värre. Det berodde nog på en stor förändring i mitt liv med både jobb, bostad, miljö osv.
Fortsättning följer……
//PUSS
♥
14 comments on “Att gå in i väggen del2”
jag har aldrig varit utbränd, men nog har det varit nära. Det dåliga samvetet känner jag verkligen igen.
Så intressant att kunna läsa om det här, tack för att du delar med dig!
Känner igen mig i det du skriver… Fint att du delar med dig
Vad modig du är som delar med dig! Kram!
Asså så bra att du orkade söka hjälp men så tråkigt att ni inte klickade! Tyvärr är det ju rätt vanligt att det blir så :/ Jag har aldrig tänkt på att gravid-hormoner kan göra en mindre stressad! Så intressant! Tack för att du delar med dig!
Modigt av dig att berätta om dina erfarenheter. Jag tror många har varit med ungerfär likadant som du. Det är rätt att prata öppet om det och inte bara sluta in sig som är vanligast. Ha det bra tjejen:)))
Intressant att läsa om. Du är väldigt modig och stark som delar med dig av detta! Kram
Gud vad modig du är som delar med dig av detta till oss, och att du faktiskt sökte hjälp själv!! Massa kramar!
Intressant läsning!
Så starkt av dig att berätta och dela med dig av detta. Intressant hur det kan förändras i olika perioder av livet. Jag gick själv in i väggen i 9an och har sedan dess haft problem med stressångest som kommer och går, dels för att jag ska göra mycket mer än jag kan/behöver liksom nu på mitt jobb att jag ska slitjobba för alla medan vissa bara går dit och "är" för att få sin lön. Tänk att alla är så olika, men jag är mer som du i det fallet! Kram
Fortsätter intresserat att läsa din berättelse och tycker du är stark som har valt att dela med dig! Kramar <3
Tack för att du delar med dig, det är intressant att veta hur det har varit för andra!
Jag känner igen det där så väl. Mina kollegor vill inte jobba alls typ – så ofta är man ensam om 2 personers arbete. Så många gånger som man smygit undan och grinat av frustration
Modigt och intressant att du delar med dig!