Att leva långt bort ifrån släkt och vänner
Jag vet att jag inte är ensam om det här med att bo långt ifrån släkt och vänner. Därför vill jag dela med mig om hur jag har det i min situation samt hur jag känner. Livet blir liksom inte alltid som man har tänkt men då får man göra det bästa av situationen.
Här kommer en kortfattad story om hur jag hamnade där jag är nu.
Jag uppväxt norr om Stockholm med mina föräldrar och min lillasyster. När jag träffade barnens far bodde han också i Stockholm då vi bodde ihop i några år innan han ville flytta till ett litet samhälle som ligger en bit utanför Örebro. Hans pappa bor där och har ett eget företag inom byggbranchen då barnens far ville flytta dit för att börja jobba med sin far. Det beslutet bestämde han för när tösen var några veckor gammal men även jag och tösen flyttade dit när våran hob var runt 8 månader.
Det var ett stort beslut för oss båda och eftersom jag ville att vi skulle leva ihop tog vi det beslutet. Annars skulle han bara komma hem på helgerna som han gjorde i ett halvår från att tösen var nyfödd och det var alldeles för jobbigt. Varje söndag när han åkte iväg så grinade jag helt hysteriskt minns jag.
Nu 11 år senare så har vi separerat, dock inte mitt beslut, han jobbar i Norge och är hemma varannan vecka under hans barnveckor. Jag pendlar 5 mil till och från mitt jobb måndag till fredag då det blir 10 mils resa varje dag. Men det gör inget eftersom jag trivs inte i samhället som jag bor i men måste bo kvar eftersom barnen går i skolan.
Varför trivs jag inte?
Jag har aldrig känt mig hemma där jag bor nu och har inget nätverk. Alla jag känner till är barnens fars kompisar och eftersom jag vet att allt jag berättar för dom skvallras vidare så kan jag inte lita på någon. Usch det låter verkligen illa men tyvärr så känner jag så. Alla mina nära vänner bor kvar i Stockholm så visst kan det kännas tungt. Men jag har några kollegor som jag litar på då det händer att jag lättar på hjärtat på jobbet istället.
Men som förälder måste man tänka på barnens skull så jag får bita ihop tills den dagen barnen blir så pass stora att vi åtminstone kan flytta i närheten av mitt jobb. Det vore rena drömmen. Hade jag varit egoistisk så hade jag flyttat för längesedan men jag är inte en sådan människa. Barnen är mitt allt och det är dom jag lever för!
Annars rullar mina dagar på med jobb, hemsysslor och barnen så jag har aldrig direkt tråkigt i min vardag. Under mina barnfria helger åker jag oftast bort till en vän som bor runt 12 mil ifrån mig och det är en stor räddning för annars skulle jag bli galen haha.
Det var lite kortfattat om mitt liv och ni får gärna höra av er om ni undrar något?
//PUSS
♥
29 comments on “Att leva långt bort ifrån släkt och vänner”
Så bra inlägg!<3
Jag förstår att det inte är kul men förstår såklart att du stannar för barnens skull ?
Åh man gör ju verkligen allt för sina barn, intressant inlägg <3
Tråkigt att du inte trivs men förstår att du stannar för barnen.
Va starkt av dig att dela med dig! Jag vet hur det är att ha långt till släkten.. Det är jättejobbigt och man tappar kontakten.
Hoppas ni kan flytta tillbaka när barnen blir äldre eller i alla fall närmare jobbet. Kram
Jag bor också låååångt ifrån vänner & familj <3
Usch va jobbigt.. Jag flyttade 6 mil från familj o vänner o ingen visade intresse för att komma o hälsa på. Fick inte så bra kontakt med hans vänner att vi kunde umgås så är otroligt lättad över att han gått med på att flytta tillbaka till Svedala med mig. Dock visar de inget vidare intresse nu heller, känns som man glidit ur gemenskapen för man flyttade
Vad tråkigt att höra! Kramis
Åh så bra inlägg!
Vilken fin mamma du är. Gjorde väldigt ont i mitt hjärta att läsa detta ska du veta. Ens hem ska vara ens fristad och att vara helt ensam utan familj eller riktiga vänner måste vara så jobbigt. Tur att du har barnen och kaninerna. Väldigt fint av dig att tänka så. Massa styrkekramar <3
stark att dela med dig
fy ja jag förstår att det kan bli tungt för dig, men du har igen det då barnen är större …ha en fin dag stor kram
Men åh vilken fantastisk förälder du är!
Så himla gullig du är! <3 Kramis
Men usch vad tråkigt! 🙁 🙁
Så tråkigt, men fantastiskt att du tänker på barnen i första hand!! Du är en riktigt bra mamma <3
Så tråkigt för dig att du inte trivs. Och som du skriver så får man "offra" sig för barnen. Tur att du har andningshålet hos din kompis, Håller tummarna att något händer så du ska trivas bättre där du bor också. Du gör det superbra! <3 Kram
Så tråkigt att du inte trivs 🙁 Men jag förstår att det kan kännas ensamt. Vår stora dröm är att flytta tillbaka till Asund men vi kommer ju också därifrån, =)
Intressant inlägg <3 och så starkt av dig att orka med fast du inte trivs, så bra mamma du är <3 Styrkekramar till dig, du är toppen <3
Så bra inlägg <3
Du verkar vara en så himla fin person med stort hjärta! Kram
Tusen tack och så gullig du är! <3 Kramis
Vad jobbigt att inte trivas där man bor, men vad starkt av dig och fantastiskt att du tänker på barnen!
Massa styrkekramar!
gulliga du ja men va gör man inte för sina små o vi tar det ju på ett annat sätt liksom
Men åh vad jag känner igen detta då jag bodde i Norrland . Rena katastrofen då jag blev ensamståendes med två barn och pappan vägra låta oss flytta hem till stön igen ! Men nu bor jag här i Sthlm med familjen ☺️De tog några år och det var pappan som gav upp och lät oss flytta ☀️Kram
Ärligt inlägg! Kan inte ens nästan första hur du känner.
Jag har alltid bott nära min mamma (nu har vi 2 trappuppgångar mellan oss) Och jag anser att det är guld värt för barnen.
Har tittat på hus, men vill inte komma för långt bort från henne då hon inte har körkort och så. För både jag och mina barn har blivit vana vid att ha mamma/mormor nära. Det är liksom en del av vårt liv.
Jag tycker att du är en stark mamma. För dina barn. Och att du ändå ser till att du själv får kraften att orka vidare. Kämpa på! Du är grym!