Obekväma situationer i vardagen

Nu delar jag med mig av något annorlunda då det handlar om saker som jag tänker på dagligen. Saker som jag kan känna mig obekväm i men delar som sagt aldrig av mig om det. 

Vi alla är ju som sagt individuella och det finns alltid situationer där man känner sig sådär extra obekväm i. Då syftar jag inte bara på saker som att stå på scen, träffa svärföräldrarna för första gången eller prata inför flera personer. Nu handlar det om små vardagliga saker som jag känner mig sådär extra obekväm i. Några saker som sker dagligen och inte går att undvika eftersom det handlar om människor. Ja människor som man möter dagligen under flera situationer under en helt vanlig vardag. 

 

Någon går bakom mig:

Jag avskyr när någon främling går bakom mig och känner mig då alltid uttittad. Det värsta är när man går upp för trappor i flera våningar med någon precis bakom. Då tänker jag: “Sluta glo på min häck”. För det känns då som att min rumpa är rätt upp i ansiktet på personen bakom mig. Men det roliga att jag upplever inte det när någon är framför mig. 

Åka hiss med en främling:

Hissar är något som jag undviker men åker bara om jag måste. Det händer ibland på jobbet när jag ska transportera en maskin till ett annat ställe. Då känner jag mig obekväm om någon annan främling åker med i samma hiss. Har då ingen aning om var jag ska fokusera blicken någonstans.

 

 

Folk som frågar något på engelska:

Jag avskyr mig själv som aldrig klarade av engelska språket i skolan. Har helt enkelt svårt för att lära mig nya språk och har insett det. Men tycker samtidigt att det är pinsamt för lite borde jag ändå kunna. Nej jag erkänner att jag faktiskt inte kan inte språket alls! “Skämskudden på.” När det dyker upp en person som frågar något på engelska så skriker det hjälp i min kropp. Det roliga att jag fick lära mig tidigt meningen: “I don´t understand”. Men får då ändå mer frågor på det. Då får jag istället kommunicera med kroppsspråk haha.

När folk behöver hjälp att hitta på sjukhuset:

Då menar jag när någon vilsen person inte hittar dit den ska och kommer fram till mig med sin kallelse. Jag som har på mig sjukhuskläder ska ju hitta över hela sjukhuset oavsett hur stort det är. “Enligt personen som frågar”. Något som även jag trodde en gång i tiden för det är inget konstigt med det. Men jag jobbar på en liten mottagning och befinner mig aldrig på andra ställen. Därför är resten av sjukhuset helt okänt för mig. Därför känns det alltid obekvämt när en stackars person behöver hjälp att hitta.

 

 

Går i samma takt:

Jo ni vet ibland händer det att man möter någon vid en korsning av vägen under en promenad. Båda ska åt samma håll och har samtidigt samma tempo. Det känns som en tävling då både jag och personen försöker att gå om varandra men det händer inget. Efter en stund kommer det en ny korsning och då hoppas man att personen ska åt motsatt håll. Nä då visar det sig att det blir åt samma håll åter igen. Har då fått en ofrivillig promenadkompis som jag då döper det till.

Ropar ett namn men ingen hör mig:

Dagligen får jag gå ut till ett väntrum och ropa upp ett namn inför en undersökning. Det händer ibland att patienten inte hör när det sitter många i väntrummet och väsnas. Då känner jag mig så uttittad av alla människor när jag står där och upprepar tills personen reagerar. 

Är det någon som känner igen sig eller är jag bara knäpp som känner så?

 

//PUSS

♥