Det är inte alltid det syns på utsidan hur man egentligen mår.
En person som ser fräsch ut kan må väldigt dåligt i själen och jag har märkt att det finns många som inte förstår det. När jag mådde som sämst kunde jag uppfattas som dryg eftersom ångesten gjorde att jag hamnade i en bubbla och uppfattade inte allt vad folk sa till mig. Jag var så koncentrerad på hur jag betedde mig och rädslan att ångesten skulle bryta ut gjorde att jag blev helt personlighetsförändrad.
I höstas när jag kom in i en ny jobbig fas efter separationen med barnens far trodde många på jobbet att jag skulle bli sjukskriven men min envishet tog över allt.
Här om dagen frågade en kollega om hur jag mår nu för tiden?
Jag berättade sanningen att jag inte mår bra alls men försöker göra det bästa av situationen för att klara av min vardag. Händer det minsta lilla jobbiga sak bryter jag ihop totalt. Hon sa att hon trodde att jag mådde bra eftersom jag ser så fräsch och glad ut hela tiden.
Men hallå!
I mitt yrke där jag träffar människor dagligen kan jag inte visa mitt riktiga jag för det är liksom patienterna som ska vara i fokus.
Egentligen hade jag kunnat ge upp helt!
Sluta sminka mig, sluta borsta håret, klä mig i fula kläder och supa ner mig varje dag.
Men gjorde jag det?
Nej!
Hon sa att jag är en väldigt stark person som har kämpat så mycket för hon trodde verkligen inte att jag skulle klara det här. Då blev jag förvånad! Är jag stark?
Jag som alltid har trott att jag är svag eftersom kroppen sa ifrån för flera år sedan.
OBS! Detta inlägg handlar inte om något personligt utan jag vill bara lyfta det här med att må dåligt inombords utan att det syns på ytan. Mitt började efter en långvarig stress och därför klarar jag inte av stress och stora förändringar som jag inte kan påverka.
//PUSS
♥
