Jag vet att jag inte är ensam om det här med att bo långt ifrån släkt och vänner. Därför vill jag dela med mig om hur jag har det i min situation samt hur jag känner. Livet blir liksom inte alltid som man har tänkt men då får man göra det bästa av situationen.
Här kommer en kortfattad story om hur jag hamnade där jag är nu.
Jag uppväxt norr om Stockholm med mina föräldrar och min lillasyster. När jag träffade barnens far bodde han också i Stockholm då vi bodde ihop i några år innan han ville flytta till ett litet samhälle som ligger en bit utanför Örebro. Hans pappa bor där och har ett eget företag inom byggbranchen då barnens far ville flytta dit för att börja jobba med sin far. Det beslutet bestämde han för när tösen var några veckor gammal men även jag och tösen flyttade dit när våran hob var runt 8 månader.
Det var ett stort beslut för oss båda och eftersom jag ville att vi skulle leva ihop tog vi det beslutet. Annars skulle han bara komma hem på helgerna som han gjorde i ett halvår från att tösen var nyfödd och det var alldeles för jobbigt. Varje söndag när han åkte iväg så grinade jag helt hysteriskt minns jag.
Nu 11 år senare så har vi separerat, dock inte mitt beslut, han jobbar i Norge och är hemma varannan vecka under hans barnveckor. Jag pendlar 5 mil till och från mitt jobb måndag till fredag då det blir 10 mils resa varje dag. Men det gör inget eftersom jag trivs inte i samhället som jag bor i men måste bo kvar eftersom barnen går i skolan.
Jag har aldrig känt mig hemma där jag bor nu och har inget nätverk. Alla jag känner till är barnens fars kompisar och eftersom jag vet att allt jag berättar för dom skvallras vidare så kan jag inte lita på någon. Usch det låter verkligen illa men tyvärr så känner jag så. Alla mina nära vänner bor kvar i Stockholm så visst kan det kännas tungt. Men jag har några kollegor som jag litar på då det händer att jag lättar på hjärtat på jobbet istället.
Men som förälder måste man tänka på barnens skull så jag får bita ihop tills den dagen barnen blir så pass stora att vi åtminstone kan flytta i närheten av mitt jobb. Det vore rena drömmen. Hade jag varit egoistisk så hade jag flyttat för längesedan men jag är inte en sådan människa. Barnen är mitt allt och det är dom jag lever för!
Annars rullar mina dagar på med jobb, hemsysslor och barnen så jag har aldrig direkt tråkigt i min vardag. Under mina barnfria helger åker jag oftast bort till en vän som bor runt 12 mil ifrån mig och det är en stor räddning för annars skulle jag bli galen haha.
Det var lite kortfattat om mitt liv och ni får gärna höra av er om ni undrar något?
//PUSS
♥
