Att gå in i väggen del 4

 
 
 
Det var en solig dag år 2008 på våren då jag promenerade mot jobbet för ett kvällspass. När jag var halvägs mot jobbet började jag möta fler och fler människor som var ute i det vackra vädret samtidigt som bilar körde förbi längst vägen.
 
 
 
 
 
Plötsligt så hände det!
Mina ben blev tunga som bly samtidigt som jag började att skaka i hela kroppen. Det kändes som att hjärtat skulle hoppa ut för att den slog så hårt och snabbt. Yrseln blev bara värre och värre och jag trodde att jag skulle svimma. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle göra för jag tappade helt kontrollen och det kändes som att alla tittade på mig.
Min panik gjorde att jag bara ville fly fast det kändes som att benen inte orkade bära mig längre men jag lyckades ta mig ända fram till jobbet. När jag väl kom in i personalrummet där jag mötte två kollegor såg de direkt på mig att något var fel. Då kunde jag knappt andas och bröt ihop. Kollegorna tyckte inte att jag skulle jobba utan skjusade hem mig och fixade en ersättare för mig.
 
När jag kom hem ringde jag vårdcentralen som hänvisade mig att åka till sjukhuset för att ta en massa prover samt att jag fick en läkartid hos vårdcentralen dagen efter. Det visade sig att det inte var något fel på mina prover och då började jag misstänka att det var panikångest. Som ni har läst i de tidigare delarna hade jag haft ett väldigt stressigt liv en längre tid och kroppen sa ifrån.
Jag hade varit deprimerad under en väldigt lång period men efter panikångestattacken vågade jag inte gå ut själv och när jag gick till vårdcentralen fick en vän följa med mig.
På vägen dit klarade jag inte av att någon gick bakom mig för då kände jag mig iakttagen och då jag fick stanna så att personen bakom mig kunde gå förbi mig.
Läkaren på vårdcentralen gav mig diagnosen att jag hade panikångest och ville sjukskriva mig. Det vägrade jag men gick med på att vara hemma i tre dagar för att sedan försöka jobba igen. 
 
Mina kollegor hade stor förståelse för mig och eftersom dom gillade mig så mycket ville de ha kvar mig som vikarie trots mina problem. När jag behövde handla åt brukarna följde en kollega alltid med mig ifall jag behövde springa ut och det hände några gånger.
Under den värsta perioden kunde jag inte gå och handla själv och att bara ta mig till jobbet var en jättestor grej för mig.
 
Fortsättning följer del 5….
 
 
//PUSS
 

0 comments / Add your comment below

  1. Många stora kramar till dig finaste Netti och du är stark som orkar dela med dig, för jag vet att varje gång man lyfter upp det förflutna till sitt medvetande igen så kommer det onda tillbaka. Det positiva är ändå att för var gång man orkar lyfta fram det blir man starkare och får en större förståelse själv för vad som har hänt och i sinom tid kanske även varför. Beundrar din styrka som finns inom dig trots det du har gått igenom! <333

Kommentera